Stallarholmens historia

Stallarholmen är en kommundel i Strängnäs kommun cirka 20 km sydost om Strängnäs och 12 km norr om Mariefred. Den 31/12 2014 hade vi ca. 3 542 invånare.

Stallarholmens område består av socknarna Toresund, Ytterselö och Överselö. De två sistnämnda ligger på Selaön – som med sina 91 km² är Sveriges största insjö ö och en av de fornminnesrikaste trakterna i Södermanland med flera gravfält och runstenar. Vi har ett rikt djurliv och fin flora, t ex finns backsippor på Åsa gravfält.

Stallarholmen – ”ön” där det började.
Stallarholmsbrons södra landfäste utgår från den udde som före landhöjningen var norra stranden av en ö på Toresundssidan. I Johan Fischerströms ”Utkast till Beskrifning af Mälaren” från 1783 finns Stallarholmen med på hans lista över mälaröar över en viss storlek.

Det finns mantalslängder från 1642 men före 1694 nämns inte namnet Stallarholmen i dessa skrifter överhuvudtaget vilket förstås beror på att ingen bodde här då, dvs på den del som idag är Brogatan. I Toresunds husförhörs- och mantalslängder från 1694 finns en backstuga med namnet Stallarholmen  som låg under Sundby gård. Denna stuga torde ha byggts någon gång under 1600-talets slut.
År 1742 flyttade skomakaren Nils Piling och hustru Karin Henningsdotter in i backstugan. Nils dog dock ett år senare och kvar blev hustru Karin och i mantalslängden år 1744 står det att hon var krögerska!?  Olika krögare kom och gick under årens lopp. Ofta benämndes stället Stallarholms krogstuga. År 1800 kom krögaren Eric Dillström från Ludgo. Han var född i Dillnäs 1766. Hustrun hette Catharina Utterström och var född 1773.

År 1825 hade krogverksamheten upphört. Den sista krögaren hette Carl Holm. Han kom till Stallarholmen år 1820 och hade även under flera år varit krögare på Kolsunds krog. Calle Holm var född 1751 i Tystberga och Holms hustru Anna Tallberg var född 1775 i Stenqvista. Carl Holm blev sjuk och hustrun fick ta över och driva verksamheten vidare och kallades härefter för ”Dejan” som var en benämning på en kvinnlig ”träl” under den yngre järnåldern. Det är väl i denna betydelse som vi får se Anna Tallberg som ansvarig för krogverksamheten i Stallarholmen åren 1822- 1825.

Efter krogens sista år och fram till 1874 var backstugan, torpet eller den gamla krogen eller vad man kallar den, en plats för pigor, drängar och inhysesmän som skulle tas om hand av samhället. Från 1874 då fastigheter i Stallarholmen avstyckats och sålts av Grandins på Sundby till garvaren Per Otto Andersson och mejeristen Wilhelm Constantin Lidholm fanns här bostäder och verkstäder för Andersson och Lidholm, båda med familjer och tjänstefolk, vilket i sin tur tyder på att byggnaderna där idag Värdhuset Gripen och HB Sjöbris har sin verksamhet tillkom vid den tiden. Det var början till Stallarholmens utveckling med någon industri.

Det var egentligen på selaösidan som utvecklingen till ett modernt samhälle började. Namnet Stallarholmen nämndes dock för första gången i husförhörslängderna för Ytterselö under perioden 1871 – 1875 då Isaac Alfred Kjellgren förvärvade färjkarlens boställe ”Färjnäs” och bytte namn till Stallarholmen no 1. I ”Färjnäs” utvecklade Kjellgren sin affärsverksamhet. År 1915 avstyckades Stallarholmen no 2 på Östa och såldes till grosshandlaren Sven Stockman som övertagit Kjellgrens handelsverksamhet och 1920 avstyckades Stallarholmen no 3 på Östa för sågverksamhet och nu var industrialiseringen igång på allvar i Stallarholmen. Ett flertal tegelbruk hade visserligen grundats redan på 1880-talet på båda sidor om sundet.

Texten är hämtad från Stallarholmens Hembygdsförening.