Namnet Stallarholmen

Den allmänna uppfattningen är att namnet Stallarholmen har sin grund i att här skall ha funnits ett stall för hästar som användes av resande.

Där blir man dock lite fundersam.

Om stallet hade uppförts efter det att landhöjningen hade förvandlat holmen till en halvö borde namnet snarare ha varit Stall-udden eller Stallnäset. (jmf. med Färjnäset vid Östa(d) på Selaösidan.) (karta som visar landhöjning) Om däremot namnet Stallarholmen tillkom  på forntiden – när holmen fortfarande var en ö – med tidsmässig anknytning till de gårdsnamn i trakten som i sina förled har de förkristna gudanamnen  Frö- Ull- Tor- Oden- o.s.v. så finns här ett intressant alternativ till namnets tillkomst. I boken om utgrävningarna vid Lunda, ” Att föra gudarnas talan”, kan man på sidan 146 läsa att det i en lag från tidig medeltid var förbjudet att förvara ”stavar och stallar” eftersom de var starkt förknippade med hednisk kult. Folke Ström skriver i sin bok ”Nordisk hedendom” – utgiven 1967 – om den heliga tempelringen som hade sin plats på altaret och därför kallades stallahringr. På sidan 80 beskrivs hur man beströk altaret, stallen, (stallr eller stalli) med offerdjurens blod. Han citerar ur en Eddadikt där det heter ”Blida de bistå dem blotat ha där den heliga stallen stå”.

Går man till Elias Wesséns etymologiska ordbok ”Våra ord” – utgiven på Nordstedts förlag 2002 – kan man under ordet stall bl.a. läsa ”isl. stallr  ställning ( för gudabilder o. dyl.)” Det här  pekar i samma riktning. Det är alltså inte osannolikt att den här ön, Stallarholmen, med sitt centrala läge mellan Selaön och fastlandet, under förkristen tid användes som kultplats och att där fanns det altare, stallen, som gav ön och sedermera  också samhället Stallarholmen sitt namn.

Texten är hämtad från Stallarholmens Hembygdsförening.